Svartvita filmer
Tri-X har en gammaldags kornstruktur, det vill säga ganska grovkornig. Den har heller inte speciellt bra upplösning. Förutom att de flesta fotografer var tämligen konservativa i sitt arbetssätt var nog en anledning till den grundmurade populariteten hos TriX, filmens stora tolerans. Den tål en del klumpigheter; felexponeringar både över och under. Fast den noggranne mörkrumsarbetaren vet att vill man ha optimala kopior är toleranserna små; ett steg över och ett halvt steg under. Ska man häremot skanna in negativen är toleranserna betydligt större. Genom att skanna kan man få fram bilder från negativ som aldrig skulle gå att kopiera med konventionella metoder.
TriX tål även att felframkallas, fast här är toleransen mindre, men så är det med alla svartvita filmer.
Tri-X har en gammaldags kornstruktur, det vill säga ganska grovkornig. Den har heller inte speciellt bra upplösning. Förutom att de flesta fotografer var tämligen konservativa i sitt arbetssätt var nog en anledning till den grundmurade populariteten hos TriX, filmens stora tolerans. Den tål en del klumpigheter; felexponeringar både över och under. Fast den noggranne mörkrumsarbetaren vet att vill man ha optimala kopior är toleranserna små; ett steg över och ett halvt steg under. Ska man häremot skanna in negativen är toleranserna betydligt större. Genom att skanna kan man få fram bilder från negativ som aldrig skulle gå att kopiera med konventionella metoder.
TriX tål även att felframkallas, fast här är toleransen mindre, men så är det med alla svartvita filmer.
För många år sedan (tidigt 80-tal?) när Kodak lanserade T-Max 400 var det meningen att den skulle ersätta Tri-X eftersom T-Max hade både finare korn och bättre upplösning. Det gick då ett ramaskri över världen och efter ett kort uppehåll kom Tri-X tillbaka på marknaden och är sedan dess fortfarande med.
Vilken film är då bäst? Ja, ska man skanna in sina negativ så är Tri-X med sitt grövre korn och sämre upplösning ingen fördel. Den låga upplösningen gör att man blir frestad att skärpa upp bilderna lite extra, varpå det grova kornet blir ännu mer dominerande.
Ska man göra bilder i mörkrummet, fungerar Tri-x alldeles utmärkt. Fast personligen tycker jag nog att T-Max är bättre även här.
Kan tillägga att det nästan är omöjligt att fräta ur högdagrar på någon av filmerna genom överexponering, det kan bara hända genom överframkallning.
Jämför man analog och digitalfotografering så är en av de stora skillnaderna att man vid analog fotografering måste man se till att få teckning i skuggpartierna och vid digital fotografering ska man se till att få teckning i högdagrarna.
Fotnot
Bilden på tjejerna, är tagen i Paris 1970, kameran var en Pentax Spotmatic. Filmen var TriX.
Kattungen är fotograferad med en Canon Eos 650, den första Eos-kameran, 1987. Filmen var T-Max 400.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar