Nikon EM, 1977

Nikon EM. Den här kameran kom på marknaden 1977. Den skilde sig stort från Nikons övriga modeller och kom att betraktas som en plastig amatörkamera då den endast hade tidsautomatik. 

Anledningen till lanceringen var att Nikon hade upptäckt att det kunde vara svårt att överleva på att endast tillverka kameror för proffs och man ville med EM in på en annan marknad som innebar att sälja stora volymer av kameror till ”vanligt folk”. 

Det här var en modell som många rynkade på näsan åt när den introducerades. Men jämför man den med dagens kameror känns den faktiskt ganska gedigen.

Nikon EM kompletterad med motor MD-14 som egentligen tillverkades för Nikon FG som är en något mer avancerad kamera än EM (men också, åtminstone i mina ögon, både plastigare och fulare). Men eftersom kamerorna har samma bottenplatta passar MD-14 på båda. Ganska snabb, 3,2 bilder/s och eftersom den vill ha åtta AA-batterier, blir den också aningen tung; bestyckad väger den drygt 500 g. Så trots att kameran egentligen är liten och nätt, blir den plötsligt en klump på 1,1 kg med motor och normalobjektiv.

Ska tilläggas att det inte är en avancerad motor, man måste ha separata batterier i kameran och det finns ingen returspolning utan man måste veva tillbaka filmen. Den har heller ingen egen avtryckare utan man får använde knappen på kameran.

Designen i profil har hämtat en del inspiration från MD-4, F3´s motor.

Digitalisera storformataren

Såg en kul grej på Youtube; en man som konverterat sin analoga storformatare till digitalt med hjälp av ett digitalt sytemkamerahus. Det var ganska intressant, man använder storformatarens objektiv med alla förställningsmöjligheter och får resultatet digitalt.

Naturligtvis utnyttjar man bara en bråkdel av negativformatet (ca 1/30 om man som jag använder APS-C) så några vidvinkelbilder blir det ju inte fråga om. Det blir inte heller snabbjobbat utan både omständligt och klumpigt. Men, det ger möjlighet att använda alla möjliga gamla objektiv som tex Imagon. Och det kunde ju vara kul. Sen är det så att vissa grejor gör man ju mest för att det är intressant och för att det går. Också brukar man lära sig något på vägen. (Ibland är som bekant resan viktigare än målet.)

Själva modifieringen är enkel och framförallt billig (om man har en storformatskamera). Min kamera är en Sinar F som jag köpte i slutet av 70-talet. Jag har inte använt den på 15 år och har många gånger funderat på att sälja den. Men man kan säga att marknaden har inte varit intresserad, så det har fått vara.

I alla fall, när jag packar upp kameran ur sin träda upptäcker jag att varken slutare eller bländarinställning fungerar som de ska. Lite justeringspyssel med andra ord. Slutaren gör inte så mycket i det här fallet eftersom den ändå ska stå öppen, men det är ju bra om bländaren går att ändra.

Modifieringen går till så att man fäster ett digitalt kamerahus där man annars

sätter filmkassetten. Fördelen med Sinar är att objektivplattan har samma format som springbacken.

Jag skruvade fast en fattning från ett kasserat Nikonobjektiv på en Sinar objektivplatta med lämpligt hål i. Handgreppet på Nikon ställer till en del och gör det nödvändigt att bygga på fattningen för att det ska gå att montera kameran. I filmen på Youtube använde man en ring av trä mellan fattning och platta. Eftersom kamerahuset kommer att hänga i fattningen ville jag hellre använda något av metall. Det blev de båda yttersta delarna från ett set billiga mellanringar. Det blev nästan bra, kameran hamnade inte riktigt i våg och två skruvar i fattningen gick av när jag drog ihop ringarna. Kom på att det nog skulle bli enklare och bättre med adapter och ett spegellöst kamerahus istället. Så nu har jag beställt lite grejor från Hongkong. Leveranstiden är ju ganska lång, men jag kan ju försöka få ordning på resten av kameran under tiden. Gör nog ändå ett försök med att få slutaren att fungera. Mest för känslan att allt fungerar även om det inte behövs till just det här projektet.

Tre gamla Nikkor-objektiv

Tre nya, fast egentligen riktigt gamla, objektiv, har tillförts till Nikonsamlingen. En 35:a, f/2.0 tillverkad ca 1974, en 85:a f/1.8 från ca 1975 och slutligen en 135:a f/3.5, som är lite äldre, från ca 1968.
Trots modifieringar genom åren är Nikonfattningen densamma sedan 1959 då Nikon F presenterades. 

En Nikomat FT2 från runt 1975 är svår att motstå. Det handlar ju inte om mint-condition precis, men tiderna fungerar och så även ljusmätaren som bara behövde ett nytt batteri. Kameran ska egentligen ha ett batteri på 1.35 volt, men sådana finns inte längre så det fick bli ett på 1.5 V. Men det fungerar, man får bara kalibrera om mätaren. Returspolningsveven hade fallit bort, med det hittade jag en hos Lennart på Analoga Utposten på Bergsgatan.

Fotnot.
Den här kameran hette Nikomat endast i Japan, i övriga världen hette den Nikkormat. Anledningen var att Zeiss tyckte att namnet Nikomat var alldeles för likt deras Ikomat. Nikomat/Nikkormat var en enklare version av Nikon F. Den som har gamla Nikongrejor kan hitta serienr. och tillverkningsår här.

Nikkor 35/2.0 från 1969

Jag har några riktigt gamla Nikkor-objektiv  (alltså före Ai), bland annat den här trettiofemman. Jag använder den ibland på lite olika kameror och tänkte beskriva hur det fungerar när man tex plåtar med den på stan.

Objektivfakta

Nikkor-O 35/2.0 tillverkad 1969

8 linselement i 6 grupper

Bildvinkel: 62°

Filtergänga: 52mm

Minsta bländare: 16

Antal bländarlameller: 7

Närgräns: 0,35m
Mer fakta om gamla Nikongluggar hittar du här.

Analogt med Nikon F

Passar naturligtvis perfekt på en Nikon F från samma år. Kameran är helt manuell, så enklast är att förinställa ljusvärden och avstånd när man plåtar på stan. Med bländaren ställd på 8 får man ett bra gatufoto-skärpedjup som räcker mellan 2 och 5 meter. I hyggligt ljus kan tiden ligga på 1/250–1/500 med 400 ISO. I solsken 1/1000. Bör tilläggas att exponeringstoleransen är större när man plåtar analogt. Risken att fräta ut högdagrar vid överexponering är praktiskt taget obefintlig.

Digitalt med enklare Nikon digitalkameror

Optiken går bra att använda på Nikons enklare digitala systemkameror. Det blir dock till att köra helt manuellt, ingen form av automatik, inte ens ljusmätaren fungerar, utan man får ställa in ljusvärdet på känn, ta provbild och sedan justera exponeringen. Att fokusera manuellt är inte helt enkelt med standardmattskivan även om man får viss hjälp med att det tänds en grön lampa i sökaren vid rätt avstånd. Eftersom sensorn i kameran är 23.6x15.8 mm, kommer brännvidden att motsvara ca 50mm (faktor 1.5). Ljusstyrkan kommer dock att bli densamma, eftersom bländarskalan inte förändras. Men skärpedjupet påverkas. Vald bländare ger bilder med större skärpedjup med DX-sensor än med fullformat och skillnaden motsvarar ett bländarsteg. Alltså kommer bländare 8 i DX-format motsvara 11 i FX-format i skärpedjup. Följaktligen får vi med bländare 8 ett skärpedjupsområde på 1,5–5 meter.

Digitalt med M4/3 (tex Panasonic G-serie)

Med adapter kan man även sätta optiken på en Panasonic M4/3. Här kan man förstora sökarbilden vilket underlättar skärpeinställningen. Man kan även använda tidsautomatik, dvs man väljer en bländare på objektivet så väljer kameran automatiskt rätt slutartid. 
Eftersom sensorn hos M4/3 bara är 18 x 13.5 mm blir beskärningsfaktorn större (faktor 2). Objektivet kommer på den här kameran att motsvara ett kort tele på 70mm med ljusstyrkan 2. 

Det korta registeravståndet på kameror utan spegel gör det möjligt att sätta på alla möjliga objektiv med hjälp av lämplig adapter. Men tyvärr växer objektiven avsevärt med adaptern, (trist på pannkakan) vilket ju är ofrånkomligt då tex Nikons objektiv är byggda för kameror med ett registeravstånd på 46.5mm.

Registeravstånd = avståndet mellan objektivfattningens fläns och fokalplan, dvs till film/sensor.

Några vanliga fattningars registeravstånd 
M42 - 45.5mm
Canon FD - 42mm
Olympus OM - 46mm
Minolta MD - 43.5mm
Yashica/Contax - 45.5mm
Leica M - 28mm

Fotnot
Rekommenderar att ladda ner en ljusmätar-app till telefonen. Underlättar när man använder äldre fotoutrustning.

Ska också tilläggas att man kan inte lita helt på den skärpedjupsindikator som finns på äldre objektiv när man plåtar digitalt, då den digitala tekniken är betydligt mindre tolerant mot skärpeavvikelser än den analoga. 

Nikkormat

Nikon FM framhävs ofta som en av mest pålitliga arbetshästarna när det gäller analog fotografi. Men jag håller nog föregångaren Nikkormat ett snäpp högre. Som lillebror till Nikon F är det nog en av de mest robusta spegelreflexkameror som byggts. 

Nikomat FT2 1976

Nikkormat introducerades på marknaden 1965 med beteckningen FT. På den japanska marknaden hette kameran Nikomat, men på den västerländska marknaden fick man ändra namnet för att inte råka i konflikt med Zeiss som ägde rätten till namnet Ikomat.

Nikkormat FTN 1969

Zeiss satte för övrigt även käppar i hjulet även när Nikon ville sätta namnet på sina objektiv, så det fick bli Nikkor. (Ursprungligen Nikko, som kommer av Nippon Kogaku som är en del av det ursprungliga firmanamnet registrerat 1917. Man bytte namn till Nikon Corporation 1988) Zeiss tyckte att Nikon påminde för mycket om Ikon.

Nikkormat FTN 1970

Nikkormat är en kamera (iaf i skrivande stund) som man kan få överraskande biligt. Jag betalde 700:- för det här exemplaret och då ingick en 35/2.0 och en 105/2.5 , allt i mycket fint skick. 105:an var praktiskt taget oanvänd trots sina 40 år.

Ett vanligt problem med äldre Nikon FM är att kameraluckan med åren blir otät och läcker in ljus, något som är mycket ovanligt hos en Nikkormat.

Enda svagheten i kameran är att nålen till ljusmätaren har tendenser till att bli fladdrig med åren. Konstruktionen är sådan att tid- och bländarinställningarna har släpkontakter som löper mot banor som sitter inkapslade runt objektivet (samma funktion som en reostat). Flitig användning under lång tid kan slita ner banorna (vilket gör att nålen står på plus oavsett vilka värden man än ställer in), men det vanligaste är att där samlas smuts som ger dålig kontakt, vilket orsakar den fladdrande nålen. Ibland räcker det faktiskt med att vrida bländarringen och tidsringen fram och tillbaka några gånger för att få nålen stabil.

Annars blir det till att demontera. Man får ta av bajonettfattningen och lossa paketet som består av tre ringar (och löda loss en kabel). Därefter gör man ren banorna och sedan är det bara att sätta ihop alltihopa igen.

Tyvärr är det lite besvärligare än det låter. Att ta av fattningen är enkelt, fyra skruvar. Men de fyra skruvar som håller resten sitter benhårt och är dessutom limmade. Här gäller det att ha en riktigt bra skruvmejsel med rätt klinga och ett bra grepp. (Vissa modeller har stjärnskruvar och då går det lite lättare) Har man väl lyckats med detta är resten enkelt.

En klassiker: Nikkor 28/3.5

Nikkor 28/3.5 introducerades 1959, samma år som Nikon F. Optiken kom att bli ett av standardobjektiven bland fotografer, bland annat under Vietnam-kriget. Men, Nikon som hade en tillverkning av mätsökarkameror sedan 1948 och var kända för sina fina objektiv, hade stora problem när man skulle konstruera det här första vidvinkelobjektivet för Nikon F. Objektiven för mätsökarkameran hade nämligen en konstruktion som inte gick att använda till det längre registeravstånd som Nikon F hade. Man fick tänka om helt och de första exemplaren blev inte helt lyckade. Detta resulterade i att fotograferna i början kom att använda mätsökarkamera när man behövde vidvinkel och Nikon F när man behövde tele, där man ansåg spegelreflexen helt överlägsen.

Förklaringen till de optiska problemen är egentligen enkel. I en mätsökarkamera finns ingen spegel vilket gör att avståndet från optikcentrum till filmplan kan vara den faktiska brännvidden även för vidvinkelobjektiv. I en spegelreflex som på grund av spegeln har ett betydligt större registeravstånd, blir korta brännvidder egentligen en omöjlighet; det bakre linselementet kommer att slå i spegeln när optiken fokuseras på oändlighet.

Det fanns en del lösningar på problemet. Exempelvis fanns det till Minolta SR1 en 21 mm optik där man fick fälla upp spegeln och sedan använda en lös sökare i tillbehörsskon. Den optiska lösningen på problemet heter retrofokus vilket innebär att man kompletterar objektivkonstruktionen med en extra konkav lins i den främre linsguppen vilken flyttar ut optikcentrum. Retrofokus uppfanns av Pierre Angénieux 1950, och används än i dag i de flesta vidvinklar och zoomobjektiv.

Namnet Angénieux är väl annars mest känt för sina objektiv som används inom film och TV.

Nikkor-H Auto 28mm f/3.5

Tillverkningsår: 1969 (tillverkades åren 1959 – 1983 med smärre förbättringar genom åren)

Konstruktion: 6 element i 6 grupper

Längd: 43mm

Diameter: 62mm

Bländare: 5 lameller

Bildvinkel: 75 grader

Filtergänga: 52mm

Vikt: 217g

Största bländare: 3.5

Minsta bländare: 16

Motljusskydd: HN-1

Multicoating: saknas enligt uppgift

Övrigt

På de här gamla Nikkor-objektiven finns alltid en bokstav med i beteckningen. Bokstaven är en förkortning av latinska räknetal och står för antalet linselement i konstruktionen.

U(Uns) = 1 linselement

B(Bini) = 2 linselement

T(Tres) = 3 linselement

Q(Quatour) = 4 linselement

P(Pente) = 5 linselement

H(Hex) = 6 linselement

S(Septem) = 7 linselement

0(Octo) for = 8 linselement

N(Novem) = 9 linselement

D(Decem) = 10 linselement

Tilläggas kan att det här är en tämligen underskattad optik som man kan få riktigt billigt. I dagens jakt på ljusstarka objektiv anses ju 3.5 som dåligt. Och, visst den är ju ett halvt steg sämre än 2.8. Sen kan den såklart heller inte mäta sig med dagens optik skärpemässigt, men det kan nästan inga äldre objektiv. Men det beror ju också på var vi lägger ribban...

HDR-bild tagen med 28/3.5 på en Nikon D40X