Digitalisera storformataren

Såg en kul grej på Youtube; en man som konverterat sin analoga storformatare till digitalt med hjälp av ett digitalt sytemkamerahus. Det var ganska intressant, man använder storformatarens objektiv med alla förställningsmöjligheter och får resultatet digitalt.

Naturligtvis utnyttjar man bara en bråkdel av negativformatet (ca 1/30 om man som jag använder APS-C) så några vidvinkelbilder blir det ju inte fråga om. Det blir inte heller snabbjobbat utan både omständligt och klumpigt. Men, det ger möjlighet att använda alla möjliga gamla objektiv som tex Imagon. Och det kunde ju vara kul. Sen är det så att vissa grejor gör man ju mest för att det är intressant och för att det går. Också brukar man lära sig något på vägen. (Ibland är som bekant resan viktigare än målet.)

Själva modifieringen är enkel och framförallt billig (om man har en storformatskamera). Min kamera är en Sinar F som jag köpte i slutet av 70-talet. Jag har inte använt den på 15 år och har många gånger funderat på att sälja den. Men man kan säga att marknaden har inte varit intresserad, så det har fått vara.

I alla fall, när jag packar upp kameran ur sin träda upptäcker jag att varken slutare eller bländarinställning fungerar som de ska. Lite justeringspyssel med andra ord. Slutaren gör inte så mycket i det här fallet eftersom den ändå ska stå öppen, men det är ju bra om bländaren går att ändra.

Modifieringen går till så att man fäster ett digitalt kamerahus där man annars

sätter filmkassetten. Fördelen med Sinar är att objektivplattan har samma format som springbacken.

Jag skruvade fast en fattning från ett kasserat Nikonobjektiv på en Sinar objektivplatta med lämpligt hål i. Handgreppet på Nikon ställer till en del och gör det nödvändigt att bygga på fattningen för att det ska gå att montera kameran. I filmen på Youtube använde man en ring av trä mellan fattning och platta. Eftersom kamerahuset kommer att hänga i fattningen ville jag hellre använda något av metall. Det blev de båda yttersta delarna från ett set billiga mellanringar. Det blev nästan bra, kameran hamnade inte riktigt i våg och två skruvar i fattningen gick av när jag drog ihop ringarna. Kom på att det nog skulle bli enklare och bättre med adapter och ett spegellöst kamerahus istället. Så nu har jag beställt lite grejor från Hongkong. Leveranstiden är ju ganska lång, men jag kan ju försöka få ordning på resten av kameran under tiden. Gör nog ändå ett försök med att få slutaren att fungera. Mest för känslan att allt fungerar även om det inte behövs till just det här projektet.

Nytt kamerahus

Jag har nu lyckats få tag på ett tidsenligt kamerahus till den gamla mässingsoptik som jag berättat om tidigare. Att montera objektivet gick bra, jag behövde bara fila upp öppningen en liten aning och borra tre nya hål för fattningen. Nu återstår bara att få tag i några kassetter och ett objektivlock, sen kan man ge sig ut på gator och torg och plåta seriöst. Det får bli långsam film, gråväder och stillastående motiv eftersom kameran saknar slutare. Man får exponera med objektivlocket. Minsta bländare är f 64 så det ska nog gå. Men jag måste skaffa mig ett ljustätt objektivlock. Helst ett riktigt gammalt, tillverkat i läderklädd papp och fodrat med sammet inuti. Med en sån här kamera kan man ju inte stå och exponera med ett plastlock. Passande stativ har jag. I trä naturligtvis. Men kassetterna ser ut att vålla problem. 

Jag har några äldre Szabad-kassetter i trä, men de passar inte. Jag tror det ska vara plåtkassetter. Jag har några sådana till min Ernemann, men de passar inte heller. Men det ska nog ordna sig så småningom. Med gamla grejor måste man ha tålamod. Ska börja med att rota runt på Analoga Utposten.Hopfälld blir kameran ganska kompakt; ca 15x20 cm och 6 cm tjock (plus optik och inställningsskruvar som sticker ut förstås, men ändå). En finess är att mattskivan automatiskt blir skyddad när kameran är hopfälld. En tidigare ägare har skurit ner en kant och gjort en markering för oändlighet med blyerts. Konstigt att man inte skrivit in några meterinställningar också.

Riktigt gammalt objektiv

Ett nypolerat gammalt objektiv. “Extra Rapid Aplanat No 2” heter det. Ljusstyrkan är 8 och minsta bländare är 64. Objektivet är tillverkad  av Emil Wünische AG i Dresden, troligen nån gång mellan 1895 och 1905. Optiken är gjord för 9x12 formatet men sorgligt nog har jag ingen lämplig kamera att montera den på. Jag har testat med att använda den på en Panasonic GF 1. Det fungerade,  men kändes mycket konstigt. 
Jag har haft den här optiken liggande i över 30 år, så man kan väl tycka det är dags att det dyker upp ett lämpligt kamerahus. Helst i något ljusare träslag. En tidsenlig kamera i körsbärsträ med mässingsdetaljer skulle vara fint. Med en vacker röd eller grön bälg. Fast det skulle förmodligen aldrig bli av att använda kameran, bara ha den att titta beundrande på.

Storformat

Historien om kamerabyggaren Szilard Szabad (1907-1994) börjar när han kom till Sverige från Ungern (eg Transsylvanien) 1936. Han var snickare och fick jobb på ett snickeri och började året efter läsa på Stockholms Tekniska Institut där ambitionen var att bli flygtekniker. Efter fyra års kvällsstudier tappade han, delvis på grund av kriget, intresse för flygindustrin och satte upp en verkstad där han bland annat kom att reparera filmkassetter åt Hasselblads Fotografiska. Dessa var vid den här tiden gjorda i trä och efter ett tag började Szabad tillverka egna som han sålde till Hasselblads. Hans kassetter höll hög kvalitet och det som började med en serie på 50 st blev snart tusentals.

Så småningom började han även tillverka studiokameror i storformat som köptes av Hasselblads och såldes vidare under namnet Hasselblads Universalkamera. Efter ett tag bestämde han sig för att tillverka kameror endast under sitt eget namn. Mellan åren 1945 och 1962 tillverkades 1 500 kameror i formaten 9x12 till 18x24, en hel del gick på export. En populär variant i svenska porträttateljéer på 50-talet var 18x24 nerväxlad till 12x16.
Szabad tillverkade även studiostativ som kom att bli av allt större omfattning då efterfrågan på storformatskameror i trä minskade under början av 60-talet.

Mina två Szabad-kameror,18x24 (överst) och 9x12 (nedan), är båda från mitten av 1950-talet. Det är gedigna konstruktioner tillverkade av trä och metall och väldigt vackra.

Den här kameran vet jag inte mycket om då den saknar märkning. Formatet är 18x24 eller 8x10 (tum). Optik och detaljer är i mässing, kameran i övrigt ser ut att vara tillverkad i körsbärsträ och den är i mycket fint skick. Skulle gissa att den är gjord någon gång kring förra sekelskiftet.

Ernemann Heag I

Ernemann Heag I, är tillverkad av Ernemann i Dresden omkring 1909. Optiken är en Ernemann Doppel med ljusstyrka 11 och minsta bländare 36. Brännvidd är 140 mm. Slutartider: 0 (dvs B), Z (dvs T) 1/25, 1/50, 1/100. Negativformat: glasplåt 9x12 cm. 


Kameran är byggd i trä och metall, klädd i läder och har ett objektiv som går att justera i höjdled. Praktiskt vid tex arkitekturfotografering, men knappast med den befintliga sökaren, vid precisa avståndsinställningar måste man använda svart skynke och mattskiva.


 Jag har även tre plåtkassetter till kameran. De är märkta 1, 2 och 3 och ligger i ett snyggt, men slitet läderpräglat pappfodral. Men tyvärr saknas mattskivan.


Hopfälld är kameran riktigt kompakt och bör, i alla fall nästan ha gått ner i en större rockficka.