Linsfel - kromatisk aberration

 Kromatisk aberration är ett objektivfel som jag inte haft någon praktisk kontakt med tidigare. Det har antagligen sin förklaring i att när jag fotograferade som mest, på 60- och 70-talen, så var det fasta brännvidder som gällde. Zoomobjektiv fanns, men var både klumpiga, dåliga och dyra så de hade inte fått någon egentlig spridning.
Enkelt utryckt kan man säga att linsfelet beror på att ljus av olika våglängder (färger) bryts olika i en lins. Detta kompenseras vid tillverkningen genom att man kombinerar negativa och positiva linser (vilket kallas för akromatiska och apokromatiska objektivkonstruktioner).
När jag började undervisa i fotografi ingick det i den teoretiska delen även ett kapitel om linsfel, och jag ska ärligt säga ett det var min första kontakt med kromatisk aberration, och då enbart i teorin eftersom det här felet var som vanligast långt före min tid.
Men nu är det tillbaka, och är till på köpet ganska vanligt förekommande...

...som i bilden ovan som föreställer Cirkus Maximus i Rom, skådeplatsen för diverse underhållning som tävlingar med häst och vagn, gladiatorspel och offentliga avrättningar, fram till någon gång på 500-talet. De var populära folknöjen och läktarna lär ha rymt en publik på bortåt 190 000 personer. Man kan ju tänka sig ljudnivån…

Bilden är direkt från kameran och om man tittar närmare på de två inringade områdena får man en tydlig bild av hur kromatisk aberration ser ut i praktiken. Det bildas en avvikande konturfärg i gränsen mellan de ljusa och mörka delarna i bilden. Effekten är vanligast på zoomar med stort omfång och är mest synligt i vidvinkelläget och vid större arbetsbländare.

Men det finns ett enkelt botemedel. I Rawfil-hanteraren i Photoshop finns en knapp för att justera kromatisk abberation. Den ligger under Lens Corrections och är enkel att ställa in, man ser tydligt på bilden när inställningen är rätt.

Man kan också i Photoshop gå in i bild –justeringar-nyans/mättnad, och där minska mättnaden på cyan och röd (vanligast) tills bilden ser bra ut. Detta går inte alltid att använda, då det, beroende på färgskalan i bilden, kan sänka den generella mättnaden för mycket.
Tänk på att korrigera även om slutresultatet ska vara svartvitt, då det annars kan bli fula ljusa eller mörka konturer på oönskade ställen i bilden.

Industar och Zeiss Ikon

Det här objektivet hittade jag häromdagen i Lennarts affär. En Industar 50/3,5. Jag köpte den direkt, inte för att jag tror att det är kvalitetsoptik, utan det jag föll för var att den hade texten ”Made in USSR” ingraverad på sidan. Nästan som Beatles gamla låt. Objektivet är litet och kompakt men det beror ju dels på den tilltagna närgränsen på 0,65 m och så den blygsamma ljusstyrkan. Den var lite rasslig i fokuseringen men detta tyckte jag mer än väl kompenserades av det grågröna plasthölje som ingick.

Jag trodde mig själv kunna fixa till gnisslet i fokuseringen så jag tog isär objektivet, fettade in gängorna och satte ihop det igen, och nu går skärpeinställningen mjukt och fint. Linsytorna är i stort sett fina, det finns några smårepor i frontlinsen, så man får kanske undvika det värsta motjuset.

Fattningen är M42, så det blir till att skaffa en adapter, för Nikon eller M4/3 får se vad som dyker upp.

Köpte den här mellanformataren på Tradera för ett tag sedan. En Zeiss Ikon Nettar i mycket fint skick. Har trots sin ålder (modellen började tillverkas 1949) inte några direkta spår av användning. Hela modellbeteckningen är Nettar II 518/16. Slutaren heter Vario och är begränsad till 1/25, 1/75 och 1/200 samt B.

Optiken är Novar 75/4.5 och negativformatet är 6X6. Jag antar att modellen nog tillhör de vanligare då jag fick den för 105 kronor inklusive brunt läderfodral i nyskick. Vill man hotta upp den kan man ju alltid sätta på en vassare optik med Prontor slutare. Det är ganska enkelt att byta ut objektivet på de här kamerorna. Man ska bara hålla sig till samma brännvidd.

En annan grej
Jag gillar de här gamla etiketterna som sitter på insidan av gamla lådkameror och talar om inte bara vilken film som passar men även vad som inte passar!

Nikkor 35/2.0 från 1969

Jag har några riktigt gamla Nikkor-objektiv  (alltså före Ai), bland annat den här trettiofemman. Jag använder den ibland på lite olika kameror och tänkte beskriva hur det fungerar när man tex plåtar med den på stan.

Objektivfakta

Nikkor-O 35/2.0 tillverkad 1969

8 linselement i 6 grupper

Bildvinkel: 62°

Filtergänga: 52mm

Minsta bländare: 16

Antal bländarlameller: 7

Närgräns: 0,35m
Mer fakta om gamla Nikongluggar hittar du här.

Analogt med Nikon F

Passar naturligtvis perfekt på en Nikon F från samma år. Kameran är helt manuell, så enklast är att förinställa ljusvärden och avstånd när man plåtar på stan. Med bländaren ställd på 8 får man ett bra gatufoto-skärpedjup som räcker mellan 2 och 5 meter. I hyggligt ljus kan tiden ligga på 1/250–1/500 med 400 ISO. I solsken 1/1000. Bör tilläggas att exponeringstoleransen är större när man plåtar analogt. Risken att fräta ut högdagrar vid överexponering är praktiskt taget obefintlig.

Digitalt med enklare Nikon digitalkameror

Optiken går bra att använda på Nikons enklare digitala systemkameror. Det blir dock till att köra helt manuellt, ingen form av automatik, inte ens ljusmätaren fungerar, utan man får ställa in ljusvärdet på känn, ta provbild och sedan justera exponeringen. Att fokusera manuellt är inte helt enkelt med standardmattskivan även om man får viss hjälp med att det tänds en grön lampa i sökaren vid rätt avstånd. Eftersom sensorn i kameran är 23.6x15.8 mm, kommer brännvidden att motsvara ca 50mm (faktor 1.5). Ljusstyrkan kommer dock att bli densamma, eftersom bländarskalan inte förändras. Men skärpedjupet påverkas. Vald bländare ger bilder med större skärpedjup med DX-sensor än med fullformat och skillnaden motsvarar ett bländarsteg. Alltså kommer bländare 8 i DX-format motsvara 11 i FX-format i skärpedjup. Följaktligen får vi med bländare 8 ett skärpedjupsområde på 1,5–5 meter.

Digitalt med M4/3 (tex Panasonic G-serie)

Med adapter kan man även sätta optiken på en Panasonic M4/3. Här kan man förstora sökarbilden vilket underlättar skärpeinställningen. Man kan även använda tidsautomatik, dvs man väljer en bländare på objektivet så väljer kameran automatiskt rätt slutartid. 
Eftersom sensorn hos M4/3 bara är 18 x 13.5 mm blir beskärningsfaktorn större (faktor 2). Objektivet kommer på den här kameran att motsvara ett kort tele på 70mm med ljusstyrkan 2. 

Det korta registeravståndet på kameror utan spegel gör det möjligt att sätta på alla möjliga objektiv med hjälp av lämplig adapter. Men tyvärr växer objektiven avsevärt med adaptern, (trist på pannkakan) vilket ju är ofrånkomligt då tex Nikons objektiv är byggda för kameror med ett registeravstånd på 46.5mm.

Registeravstånd = avståndet mellan objektivfattningens fläns och fokalplan, dvs till film/sensor.

Några vanliga fattningars registeravstånd 
M42 - 45.5mm
Canon FD - 42mm
Olympus OM - 46mm
Minolta MD - 43.5mm
Yashica/Contax - 45.5mm
Leica M - 28mm

Fotnot
Rekommenderar att ladda ner en ljusmätar-app till telefonen. Underlättar när man använder äldre fotoutrustning.

Ska också tilläggas att man kan inte lita helt på den skärpedjupsindikator som finns på äldre objektiv när man plåtar digitalt, då den digitala tekniken är betydligt mindre tolerant mot skärpeavvikelser än den analoga. 

När ett filter har fastnat

Det har hänt mig några gånger att ett filter fastnat på ett objektiv. Senast var det några äldre objektiv inköpta på Tradera. På ett av objektiven satt ett original Nikkor UV-filter benhårt. Det var alltså helt omöjligt att ta av. Förr fanns det speciella grepp i plast som man kunde använda, men sådana har jag inte sett på evigheter. Har letat på nätet men förgäves.

Eftersom jag hade ytterligare ett objektiv liggande med ett filter som satt fast, var det verkligen dags att finna en lösning. Har funderat på om jag skulle ta dem till kameraverkstaden, men det fick i så fall bli sista utvägen.

Googlade på ”filter stuck on lens” och fick en del tips. En del hade jag provat redan men några var nya. Man har ju hört att man ska värma tex muttrar som fastnat, men här rekommenderades motsatsen dvs kyla. Men visst är det logiskt; metall krymper i kyla och eftersom filtret sitter i invändig gänga på objektivet, så blir filtret mindre och det går att lossa. 

Först, placera objektivet på en frysklamp ca 3-4 minuter.

Sedan med en gummihandske på ena handen, tryck objektivet mot handflatan och vrid moturs (man kan trycka det mot gummisulan på en gympadojja också). Och minsann, filtret lossnar lätt som en plätt, och det fungerade på båda mina objektiv. Så, har du ett filter som sitter fast; testa!

Ett annat tips värt att prova kommer från Ann-Charlotte Eriksen. Jag har testat och även det fungerar hur bra som helst och är betydligt enklare än att använda frysklamp. Bra tips ska man ju dela med sig av, så det kommer här:

Man tar en vanlig sladd, lagom tjock för att passa det filter som fastnat, lindar den runt filtret, tar ett stadigt grepp med tumme och pekfinger, och vrider motsols.

Skickar stort tack till Ann-Charlotte för ett bra tips!

Nytt kamerahus

Jag har nu lyckats få tag på ett tidsenligt kamerahus till den gamla mässingsoptik som jag berättat om tidigare. Att montera objektivet gick bra, jag behövde bara fila upp öppningen en liten aning och borra tre nya hål för fattningen. Nu återstår bara att få tag i några kassetter och ett objektivlock, sen kan man ge sig ut på gator och torg och plåta seriöst. Det får bli långsam film, gråväder och stillastående motiv eftersom kameran saknar slutare. Man får exponera med objektivlocket. Minsta bländare är f 64 så det ska nog gå. Men jag måste skaffa mig ett ljustätt objektivlock. Helst ett riktigt gammalt, tillverkat i läderklädd papp och fodrat med sammet inuti. Med en sån här kamera kan man ju inte stå och exponera med ett plastlock. Passande stativ har jag. I trä naturligtvis. Men kassetterna ser ut att vålla problem. 

Jag har några äldre Szabad-kassetter i trä, men de passar inte. Jag tror det ska vara plåtkassetter. Jag har några sådana till min Ernemann, men de passar inte heller. Men det ska nog ordna sig så småningom. Med gamla grejor måste man ha tålamod. Ska börja med att rota runt på Analoga Utposten.Hopfälld blir kameran ganska kompakt; ca 15x20 cm och 6 cm tjock (plus optik och inställningsskruvar som sticker ut förstås, men ändå). En finess är att mattskivan automatiskt blir skyddad när kameran är hopfälld. En tidigare ägare har skurit ner en kant och gjort en markering för oändlighet med blyerts. Konstigt att man inte skrivit in några meterinställningar också.

Riktigt gammalt objektiv

Ett nypolerat gammalt objektiv. “Extra Rapid Aplanat No 2” heter det. Ljusstyrkan är 8 och minsta bländare är 64. Objektivet är tillverkad  av Emil Wünische AG i Dresden, troligen nån gång mellan 1895 och 1905. Optiken är gjord för 9x12 formatet men sorgligt nog har jag ingen lämplig kamera att montera den på. Jag har testat med att använda den på en Panasonic GF 1. Det fungerade,  men kändes mycket konstigt. 
Jag har haft den här optiken liggande i över 30 år, så man kan väl tycka det är dags att det dyker upp ett lämpligt kamerahus. Helst i något ljusare träslag. En tidsenlig kamera i körsbärsträ med mässingsdetaljer skulle vara fint. Med en vacker röd eller grön bälg. Fast det skulle förmodligen aldrig bli av att använda kameran, bara ha den att titta beundrande på.

Fotogrejor

Det blir lätt så att man skaffar mer grejor än man behöver. Jag tror det är en manlig egenskap. De sysselsättningar som män engagerar sig i förvandlas nästan ofelbart till materialsporter. Om sen resultaten trots satsningarna inte blir riktigt vad man förväntat sig, så är det sånt man får ta. Men utrustningen är ju viktig.
Fast egentligen, handen på hjärtat. Om man inte plåtar sport eller fåglar i naturen, så klarar man sig med ganska få och enkla grejor. Och ska man inte göra stora förstoringar, utan kanske mest publicera på webben. Ja, då klarar man sig med ännu färre grejor. Fast om det blir för spartanskt kanske man tappar en del av det roliga. I synnerhet ifall man (som jag) grundlagt en vana att ständigt omge sig med en massa grejor. Ibland tänker jag, som en slags förnyelse, att späka mig genom att begränsa tillgången på fotografisk utrustning. Som tex; ett kamerahus och två objektiv. Eller kanske tre. Fast man måste ju också ha en enkel kompaktkamera som går ner i fickan, som man alltid har med sig. Också en kamera som är lite roligare att plåta med, kanske en spegellös. Också några fasta objektiv och kanske en zoom. Också vill man kanske ha en spegelreflex med ännu lite bättre prestanda för de tillfällen när man verkligen känner sig seriös. Också några fasta objektiv till den, och kanske en zoom...
Hoppsan, nu var det visst igång igen. Jag känner att jag inte är rätt person att tala om att begränsa sig.

Men vi män har ju inte bara grejor som vi använder. Ta tex det här med en spegellösa kameror. Med adapter kan man ju använda praktiskt taget alla objektiv som tillverkats. Därför blir det så att alla män som äger en spegellös systemkamera, äger också en brokig skara gamla objektiv och ett gäng adaptrar. Hur ofta de används? Mycket marginellt, nästan inte alls. Det är för omständligt. Vi har ju snabbt vant oss vid att foto ska vara enkelt och smidigt. Men, varför köper vi då de här grejorna? Jo, udda objektiv kan man alltid hitta billigt, så vi köper dem spontant när tillfälle ges. Sen köper vi några adaptrar billigt från EBay. Våra ambitioner är naturligtvis att använda grejorna, men det blir bara inte av. Likadant när vi hittar vår gamla drömkamera som vi av olika anledningar inte köpte för 30 år sedan. Den kan man nu få för en spottstyver, vilket gör det svårt att avstå. Ambitionerna är de bästa, men vi glömmer att det med åldern även följer viss önskan om bekvämlighet. Men - ifall andan skulle falla på, så känns det bra att ha grejorna.

En klassiker: Nikkor 28/3.5

Nikkor 28/3.5 introducerades 1959, samma år som Nikon F. Optiken kom att bli ett av standardobjektiven bland fotografer, bland annat under Vietnam-kriget. Men, Nikon som hade en tillverkning av mätsökarkameror sedan 1948 och var kända för sina fina objektiv, hade stora problem när man skulle konstruera det här första vidvinkelobjektivet för Nikon F. Objektiven för mätsökarkameran hade nämligen en konstruktion som inte gick att använda till det längre registeravstånd som Nikon F hade. Man fick tänka om helt och de första exemplaren blev inte helt lyckade. Detta resulterade i att fotograferna i början kom att använda mätsökarkamera när man behövde vidvinkel och Nikon F när man behövde tele, där man ansåg spegelreflexen helt överlägsen.

Förklaringen till de optiska problemen är egentligen enkel. I en mätsökarkamera finns ingen spegel vilket gör att avståndet från optikcentrum till filmplan kan vara den faktiska brännvidden även för vidvinkelobjektiv. I en spegelreflex som på grund av spegeln har ett betydligt större registeravstånd, blir korta brännvidder egentligen en omöjlighet; det bakre linselementet kommer att slå i spegeln när optiken fokuseras på oändlighet.

Det fanns en del lösningar på problemet. Exempelvis fanns det till Minolta SR1 en 21 mm optik där man fick fälla upp spegeln och sedan använda en lös sökare i tillbehörsskon. Den optiska lösningen på problemet heter retrofokus vilket innebär att man kompletterar objektivkonstruktionen med en extra konkav lins i den främre linsguppen vilken flyttar ut optikcentrum. Retrofokus uppfanns av Pierre Angénieux 1950, och används än i dag i de flesta vidvinklar och zoomobjektiv.

Namnet Angénieux är väl annars mest känt för sina objektiv som används inom film och TV.

Nikkor-H Auto 28mm f/3.5

Tillverkningsår: 1969 (tillverkades åren 1959 – 1983 med smärre förbättringar genom åren)

Konstruktion: 6 element i 6 grupper

Längd: 43mm

Diameter: 62mm

Bländare: 5 lameller

Bildvinkel: 75 grader

Filtergänga: 52mm

Vikt: 217g

Största bländare: 3.5

Minsta bländare: 16

Motljusskydd: HN-1

Multicoating: saknas enligt uppgift

Övrigt

På de här gamla Nikkor-objektiven finns alltid en bokstav med i beteckningen. Bokstaven är en förkortning av latinska räknetal och står för antalet linselement i konstruktionen.

U(Uns) = 1 linselement

B(Bini) = 2 linselement

T(Tres) = 3 linselement

Q(Quatour) = 4 linselement

P(Pente) = 5 linselement

H(Hex) = 6 linselement

S(Septem) = 7 linselement

0(Octo) for = 8 linselement

N(Novem) = 9 linselement

D(Decem) = 10 linselement

Tilläggas kan att det här är en tämligen underskattad optik som man kan få riktigt billigt. I dagens jakt på ljusstarka objektiv anses ju 3.5 som dåligt. Och, visst den är ju ett halvt steg sämre än 2.8. Sen kan den såklart heller inte mäta sig med dagens optik skärpemässigt, men det kan nästan inga äldre objektiv. Men det beror ju också på var vi lägger ribban...

HDR-bild tagen med 28/3.5 på en Nikon D40X

Color-Minotar 35/2.8 för M4/3

Minoxkameran var en trevlig bekantskap i mitten av 70-talet. Det var en kamera som var alltid med, i vardagen och på resor. Kameran hade en fast optik, en Color-Minotar 35/2.8 som var riktigt bra, med viss reservation för kantskärpan, man fick blända ner en del. Kameran saknade manuella inställningar, hade endast bländarförval. Men exponeringsautomatiken fungerade mycket bra i de allra flesta sammanhang. Enda smolket i bägaren var att kameran plötsligt kunde upphöra att fungera. Det riktigt lömska var att det inte märktes. Man tryckte av och drog fram, allt verkade fungera, men slutaren öppnade sig inte. Det hör till saken att Minoxkameran var extremt lätt i avtrycket hade en nästintill ljudlös slutare.

För ett tag sedan kom jag över en trasig Minox 35EL.Tanken var att via ett kamerahuslock kunna använda objektivet på ett Panasonic kamerahus. Jag började entusiastiskt med att demontera Minoxen och beställde ett kamerahuslock. Sedan föll allt i glömska tills häromdagen när delarna dök upp i en låda, när jag letade efter något helt annat. Och nu gick det undan. 

Det mesta gick även efter planerna. Efter att jag gjort hålet i kamerahuslocket och kunde göra en första test visade det sig att registeravståndet var ca 4 mm större på Minox än på M4/3. Vilket gjorde att jag fick fixa till en krage att placera optiken i. En gammal filmburk passade perfekt. 

Sedan var det bara att kalibrera avståndsskalan. Det var inte så svårt, men pyssligt. Jag började med att limma fast objektivet i filmburken som jag kapat till lämplig längd. Sedan ställde jag avståndet på objektivet på oändlighet och sköt in optik med krage i kamerahuslocket. Sedan var det bara att rikta kameran mot ett motiv långt borta och ställa skärpan på displayen genom att skjuta objektivet ut och in i locket. Därpå fixerade jag optiken i locket med tvåkomponentslim. Det var det hela. 

Tyvärr finns det ingen bländarskala, (den satt fast i kamerahuset) så den inställningen får ske på gehör. 2,8 och 16 ligger ju i ändlägena, sedan blir det till att gissa resten. Men det går fint, precis som tidigare med Minox använder jag även nu bländarförval. Närgränsen på 90 cm är ju ganska dålig på en 35:a. Vilket dels beror på Minox var en mycket kompakt kamera. Men också naturligtvis på att kameran saknade kopplad avståndsmätare. Det är svårt att uppskatta på korta avstånd där toleranserna är små. Men med optiken monterad på en spegellös kamera blir det helt annorlunda. Nu kan man för första gången med en Minotar göra en exakt skärpeinställning istället för en ungefärlig uppskattning.

Viss vignettering finns, men vid bländare 8 är både den och oskärpan i kanterna nästan försumbara. Vid fotografering med större bländaröppningar bör man undvika att lägga huvudmotivet nära någon av kanterna.

Panasonic G2, Color-Minotar 35/2.8

Bilden av Rei är tagen ungefär på närgränsen, f ca 4.0 och 1/100. Rei är en fotokompis och vi brukar ses ungefär en gång i månaden för att fika några timmar och dryfta fotorelaterade ting (vi kallar det fotofika). Alltid på samma ställe, Mormors vid Triangeln i Malmö. Ett ställe med noll i mysfaktor, men gott om sittplatser och fri påfyllning av kaffe.

Panasonic G2, Color-Minotar 35/2.8

Minox 35 EL i delar

Har just plockat isär min nyinförskaffade Minox 35 EL i sina beståndsdelar. Tanken är att använda optiken på kameror med M4/3 fattning. Som objektivfattning ska jag använda ett kamerahuslock. Lite knepigt är att få optiken på rätt avstånd till sensorn, vill ju helst att avståndsskalan ska stämma.