Det handlar om film

Jag har tidigare skrivit om att jag tror att den genomsnittlige digitala hobbyfotografen tar ca 3 000 exponeringar/år. För att göra en jämförelse samlade jag ihop en del film och gjorde en gruppbild.

38 småbildsrullar/36
1 småbildsrulle/24
1 APS/24
13 mellanformat 120 (här räknar jag 12 exp/film)

Summa 1 572 exponeringar vilket enligt min uppskattning bör motsvara ungefär hälften av exponeringarna/år för en genomsnittlig digitalfotograf.

Kodachrome har ju gått i graven (2009) efter att ha hängt med i stort sett oförändrad sedan mitten av 30-talet. Jag var en flitig användare av Kodachrome på 70- och 80-talet då det var den enda diafilmen som var åldersbeständig. Alla andra filmer fick färgförändringar och blektes, mer eller mindre.

En fotnot är att i Sverige inkluderade filmpriset framkallning och inramning, något som inte var tillåtet i USA (pga deras lagstiftning mot monopol) Åtskilliga svenskar på besök köpte "jättebillig" Kodachrome i USA, för att när man kom hem igen, få betala en saftig framkallningskostnad här.

Hittade även en burk microfilm, som kanske går att använda. 5 feet står det på förpackningen, alltså ca 1.5 meter vilket motsvarar ungefär en 36:a. Öppnas endast i rött ljus står det också. Vilket betyder att filmen är ortochromatisk, dvs en hård (kontrastrik) rackare. Det står inget om känslighet, men man får räkna lågt, kanske 15-25 ISO. Kunde vara kul att ladda en kassett och testa.

Det här dammiga exemplaret av en 126-film får representera den revolution som Instamatic-kamerorna åstadkom när den första presenterades 1963. Det fantastiska bestod i att nu kunde vanligt folk själv sätta film i sin kamera, istället för att låta personalen i fotobutiken göra det. Men trots detta var det många som även i fortsättningen bad om hjälp med att sätta i filmen. Det var ju lite socialt också. Kodak lade ner fillverkningen av 126-film 2008.

Det här är något som jag inte vet så mycket om, en APS-film. Jag läser att systemet introducerades 1996 av Kodak, som åtta år senare tillkännagav att man ämnade lägga ner produktionen av kamerorna. En i fotosammanhang kort saga. Kanske tillverkas filmen fortfarande. Kan tänka mig att den lever en tynande tillvaro.

Avslutar kavalkaden med en manick från det riktigt gamla mörkrummet (dvs tom innan min tid) Nämligen en fjäderdriven timer, uppskattningsvis från 50-talet. Vet inte hur den funkar, men man drar i alla fall upp den på baksidan. Vet inte vad armarna på sidan har för funktion, men det finns inga elektriska anslutningar så på något sätt handlar det om mekanik.

P.S. Alla filmer är lånade hos Analoga Utposten. Butiken med det stora men udda sortimentet.

Stor eller liten kamera

Det säljs många stora kameror nu för tiden. Jag kallar dem för ”monsterkameror”, dvs när kamera med objektiv väger runt två kilo. Det har blivit allt vanligare att dessa kameror avsedda för yrkesbruk köps av hobbyfotografer för ganska sparsam användning. Jag har fått anledningen förklarad för mig. Man vill vara säker på att bildernas kvalitet ”håller”. Jag antar att kvalitetskraven även för hobbybruk idag är större än någonsin.

Men den krispighet dagens bilder har, är ju egentligen en ganska ny företeelse. Tittar man på gamla klassiska ögonblicksbilder så har förvånansvärt många en lätt oskärpa. Kanske därför Robert Capa döpte sin biografi till ”Slightly out of focus”?

En hel del bilder av Henri Cartier-Bresson är ganska luddiga. Men där finns något annat som mer än väl uppväger den här typen av tekniska brister. Där finns komposition och känsla. Man kan nog med fog anta att om Cartier-Bresson varit verksam idag så hade han inte köpt en monsterkamera. Hade han kört digitalt hade han nog varit nöjd med en av de kompaktare systemkamerorna, eller kanske rent av någon med fast optik. Anledningen är också att Cartier-Bresson var en person som inte ville synas. Inte bara det att han inte ville ha sitt porträtt publicerat, han ville framförallt inte inte märkas som fotograf. Anonymiteten var en förutsättning för hans sätt att arbeta. Han hoppades att de som råkade se honom fotografera skulle uppfatta honom som en kontorist med fotografering som hobby, inte en yrkesfotograf. Kanske tvärtom mot många idag som köper en monsterkamera i hopp om att bli uppfattade som proffs.

Smygfotograferade Cartier-Bresson? Ja, det kanske man kan säga. Han gjorde sitt bästa för att dölja kameran, kunde svepa in den i en näsduk eller liknade, sköt från höften etc. Men anledningen var inte blyghet, utan hans ambition att fotografera obemärkt berodde på att han inte ville påverka det som skedde framför kameran. Det var viktigt för honom att inte påverka det han registrerade. I en del fall struntar kanske människor i ifall de blir fotograferade, men i de flesta fall förändras deras beteende när det finns en kamera närvarande. En del blir irriterade, men det är ett fåtal så det kan man bortse ifrån. Men de allra flesta blir medvetna, på ett sätt som Cartier-Bresson upplevde påverkade skeendet på ett ibland subtilt men onaturligt sätt.

Cartier-Bresson använde Leica-kameror i en tid när de flesta yrkesfotografer använde större kameror. Det var vid den här tiden en annan känd fotograf, W.Eugene Smith fick sparken från Newsweek för han använde en "miniatyrkamera" (mellanformat) istället 4x5 tum som var standard. Att då som Cartier-Bresson endast använda 24x36 var nydanande.

Henri Cartier-Bresson är en stor inspiration för alla som är intresserade av någon form av dokumentärfotografering. Hans tålamod att invänta rätt ögonblick för att få den perfekta kompositionen gör honom till en av de största.

Monsterkameror är inget nytt. Nikon F2 med motor och normalobjektiv passerar lätt tvåkilosgränsen. Ingen kamera för Bresson.

Kanske hade han gillat den här?

Fotnot

Anledningen att jag inte visar några bilder av Henri Cartier-Bresson är att jag bara använder mig av egna bilder i bloggen. Översta bilden är tagen i Barcelona 2009.

Olympus

Panasonic G2 med Olympus 45/1.8

Jag läser att kameratillverkaren Olympus har problem med finanserna. Olympus har ju i många år varit ledande på enklare kompaktkameror. Men målgruppen för de här kamerorna nöjer sig numera med att plåta med mobiltelefonen. Inte så konstigt. Mängder med bilder laddas upp på Facebook och Instagram hela tiden och snabbt ska det gå. Så nu ska Olympus lägga om strategin och satsa mer på sina spegellösa kompakta systemkameror. Man räknar också med att kunna pressa priserna.

Jag minns hur Olympus i mitten av 80-talet, då man sedan länge haft stora framgångar med sina OM-1/2/3/4 kameror, stressades av marknaden att åstadkomma en systemkamera med autofocus. Det var 1985 och Minolta 7000 som var den första systemkameran med autofocus, gjorde försäljningssuccé. Vilket ju inte gav konkurrenterna någon ro. Tyvärr gick det inte så bra för Olympus, deras OM 707 blev sämsta kameran i klassen, och efter några års velande bestämde man sig för att lägga ner försöken med att få till en hyfsad systemkamera med autofocus (dock höll man igång produktionen av några av de traditionella OM-modellerna ett bra tag, även om man inte gjorde mycket väsen av sig). Man beslöt att istället koncentrera sig på utvecklingen av konsumentvänliga kompaktkameror. Och så har det varit sedan dess. När marknaden blev digital anpassade Olympus sig raskt. Man kan säga att de behöll sin nisch och sin målgrupp.

2003 presenterade Olympus också sin första digitala systemkamera. Vet egentligen inte om den rönte någon större uppmärksamhet. De riktiga framgångarna kom att dröja till 2008 då man tillsammans med Panasonic presenterade Micro 4/3 (MFT). Små väldesignade kameror med god prestanda och till det en serie kompakta kvalitetsobjektiv. Intressant också att Olympus tittade tillbaka på sina gamla framgångar med OM-kamerorna och återanvände designen när man presenterade sin OM-D (tur man inte inspirerades av sin 707) Hursomhelst ska det bli spännande att se vad som händer härnäst. Det kan tilläggas att Olympus, har som så många andra japanska företag flera strängar på sin lyra. Kamerorna står för ca 14 % av omsättningen.

Den enda kamera jag ägt från Olympus, var en XA som jag köpte i början av 80-talet. Det var en gedigen kompaktkamera med tidsautomatik som lätt gick ner fickan. Snygg design hade den också. Optiken var en 35/2.8 med kopplad avståndsmätare (minsta mätsökaren någonsin). Jag skaffade den för att ersätta en krånglande Minox.
Nu för tiden är min enda Olympusprodukt ett 45/1.8 till min Panasonic G5. Perfekt brännvidd och ett mycket fint objektiv.

Fotnot
Storsäljaren OM-1 hette från början Olympus M-1, men Leica gnällde så man döpte om kameran.

Panasonic G2 med Olympus 45/1.8