Minoxkameran var en trevlig bekantskap i mitten av 70-talet. Det var en kamera som var alltid med, i vardagen och på resor. Kameran hade en fast optik, en Color-Minotar 35/2.8 som var riktigt bra, med viss reservation för kantskärpan, man fick blända ner en del. Kameran saknade manuella inställningar, hade endast bländarförval. Men exponeringsautomatiken fungerade mycket bra i de allra flesta sammanhang. Enda smolket i bägaren var att kameran plötsligt kunde upphöra att fungera. Det riktigt lömska var att det inte märktes. Man tryckte av och drog fram, allt verkade fungera, men slutaren öppnade sig inte. Det hör till saken att Minoxkameran var extremt lätt i avtrycket hade en nästintill ljudlös slutare.
För ett tag sedan kom jag över en trasig Minox 35EL.Tanken var att via ett kamerahuslock kunna använda objektivet på ett Panasonic kamerahus. Jag började entusiastiskt med att demontera Minoxen och beställde ett kamerahuslock. Sedan föll allt i glömska tills häromdagen när delarna dök upp i en låda, när jag letade efter något helt annat. Och nu gick det undan.
Det mesta gick även efter planerna. Efter att jag gjort hålet i kamerahuslocket och kunde göra en första test visade det sig att registeravståndet var ca 4 mm större på Minox än på M4/3. Vilket gjorde att jag fick fixa till en krage att placera optiken i. En gammal filmburk passade perfekt.
Sedan var det bara att kalibrera avståndsskalan. Det var inte så svårt, men pyssligt. Jag började med att limma fast objektivet i filmburken som jag kapat till lämplig längd. Sedan ställde jag avståndet på objektivet på oändlighet och sköt in optik med krage i kamerahuslocket. Sedan var det bara att rikta kameran mot ett motiv långt borta och ställa skärpan på displayen genom att skjuta objektivet ut och in i locket. Därpå fixerade jag optiken i locket med tvåkomponentslim. Det var det hela.
Tyvärr finns det ingen bländarskala, (den satt fast i kamerahuset) så den inställningen får ske på gehör. 2,8 och 16 ligger ju i ändlägena, sedan blir det till att gissa resten. Men det går fint, precis som tidigare med Minox använder jag även nu bländarförval. Närgränsen på 90 cm är ju ganska dålig på en 35:a. Vilket dels beror på Minox var en mycket kompakt kamera. Men också naturligtvis på att kameran saknade kopplad avståndsmätare. Det är svårt att uppskatta på korta avstånd där toleranserna är små. Men med optiken monterad på en spegellös kamera blir det helt annorlunda. Nu kan man för första gången med en Minotar göra en exakt skärpeinställning istället för en ungefärlig uppskattning.
Viss vignettering finns, men vid bländare 8 är både den och oskärpan i kanterna nästan försumbara. Vid fotografering med större bländaröppningar bör man undvika att lägga huvudmotivet nära någon av kanterna.
Panasonic G2, Color-Minotar 35/2.8
Bilden av Rei är tagen ungefär på närgränsen, f ca 4.0 och 1/100. Rei är en fotokompis och vi brukar ses ungefär en gång i månaden för att fika några timmar och dryfta fotorelaterade ting (vi kallar det fotofika). Alltid på samma ställe, Mormors vid Triangeln i Malmö. Ett ställe med noll i mysfaktor, men gott om sittplatser och fri påfyllning av kaffe.
Panasonic G2, Color-Minotar 35/2.8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar