ROLLEI 35 TE

Hittade på loppis en Rollei 35 TE, en kompakt trevlig tysk kamera fast tillverkad i Singapore, 1979 - 1981. Det här är den sista modellen av serien Rollei 35 som började tillverkas i Tyskland 1966. Mer om Rollei 35.

Rollei 35 är en helt manuell kamera med inbyggd CDS-ljusmätare som indikerar ljusvärde med tre lysdioder i sökaren. Fordrar batteri, ett PX27 silveroxid på 5;6 V som inte tillverkas längre. Det finns litium på 6 V men den felaktiga spänningen kan ge missvisande ljusvärlden. Bättre att använda lös ljusmätare eller app.

Observera att det bara är ljusmätaren som behöver batteri. Kameran är manuell/mekanisk konstruktion och inte beroende av batteri för att fungera,

Exponeringstider 1/2 sek-1/500, B

Bländaromfång 3;5-22

Tessarobjektiv 40/3,5. 

Vikt 330 g

Tillverkat antal: 120 000 ex

Nypris ca 300 DM. Omräknat i dagens värde ca 1 700 kr.

Det inskjutbara objektivet är lite pilligt. Här får man inte göra fel. För att objektivet ska gå att skjuta in måste filmen vara framdragen. Sedan trycker man in en liten knapp vid sidan av optiken, vrider optiken bara lite motsols och trycker in objektivet.

Här finns en videosnutt om objektivet.

Mitt exemplar är ganska slitet och har några bucklor. Men allt fungerar även om de långa exponeringstiderna känns väl långa. Men så är det ju ofta på mekaniska kameror. 

 

 

I takt med att originalblixtar blir allt dyrare kan det vara intressant att titta på lite äldre alternativ. Visserligen saknar gamla blixtar den avancerade anpassning som nya har. Men det är ju långtifrån alltid den behövs. Vill man ha några hyfsat starka kamerablixtar att använda tex i en hemstudio så kan gamla grejor vara ett vettigt alternativ. 

Man ska bara tänka på att det kan vara lömskt att sätta en sådan här blixt i kamerans tillbehörssko. Det kan handla om spänningar på över 200 volt vilket går utmärkt i en äldre analog kamera, men riskerar att steka en modern digitalkamera. Men om man använder sig av en trådlös radiosändare så slipper man all direktanslutning kamera-blixt. Det är också skönt att slippa sladdar.

Har man tillgång till en voltmätare kan man enkelt mäta spänningen i skon på en blixt. Ställ mätaren på DC (likström). Eftersom en del enklare mätare kan slås ut om man överbelastar (spänningen i blixtskon kan variera mellan 5 och 300 volt), så ställ mätaren på ett högt värde. Slå på blixten, placera mätkontakterna med plus (röd) på mittkontakten och svart (minus) på en av sidokontakterna. 

Osram VS281

Angivet ledtal: 28
Uppmätt ledtal: 24
Spänning i blixtsko: 5.6 Volt
Laddtid: 7 s

Vivitar 283

Angivet ledtal: 32
Uppmätt ledtal: 24
Spänning i blixtsko: 287 Volt (sätt inte den här på din digitalkamera!)
Laddtid: 12 s

Sunpack B3000

Angivet ledtal: 30
Uppmätt ledtal: 20
Spänning i blixtsko: 6.7 Volt
Laddtid: 7s

Sunpack 124

Angivet ledtal: 28
Uppmätt ledtal: 24
Spänning i blixtsko: 211 Volt (sätt inte den här på din digitalkamera!)
Laddtid: 5 s

Ledtal är ett värde på blixtens styrka. Anges alltid i meter och 100 ISO. Om en blixt har ledtal 24 innebär detta att man får bländare 8 på 3 meters fotograferingsavstånd vid 100 ISO (3x8=24) 6 meters avstånd ger bländare 4 (6x4=24). På 12 meters avstånd får man bändare 2 (12x2=24) osv. 

Som synes skiljer det en del mellan angivna ledtal och uppmätta. 

Blixtstyrkan förändras med reflektorn. Monterar du blixten i en softbox minskar ljusstyrkan avsevärt, men du får betydligt mjukare/snyggare ljus.
Observera att inte alla gamla blixtar går att utlösa trådlöst, varför vet jag inte. Det har ingenting med spänningen i skon att göra.

Nikon EM, 1977

Nikon EM. Den här kameran kom på marknaden 1977. Den skilde sig stort från Nikons övriga modeller och kom att betraktas som en plastig amatörkamera då den endast hade tidsautomatik. 

Anledningen till lanceringen var att Nikon hade upptäckt att det kunde vara svårt att överleva på att endast tillverka kameror för proffs och man ville med EM in på en annan marknad som innebar att sälja stora volymer av kameror till ”vanligt folk”. 

Det här var en modell som många rynkade på näsan åt när den introducerades. Men jämför man den med dagens kameror känns den faktiskt ganska gedigen.

Nikon EM kompletterad med motor MD-14 som egentligen tillverkades för Nikon FG som är en något mer avancerad kamera än EM (men också, åtminstone i mina ögon, både plastigare och fulare). Men eftersom kamerorna har samma bottenplatta passar MD-14 på båda. Ganska snabb, 3,2 bilder/s och eftersom den vill ha åtta AA-batterier, blir den också aningen tung; bestyckad väger den drygt 500 g. Så trots att kameran egentligen är liten och nätt, blir den plötsligt en klump på 1,1 kg med motor och normalobjektiv.

Ska tilläggas att det inte är en avancerad motor, man måste ha separata batterier i kameran och det finns ingen returspolning utan man måste veva tillbaka filmen. Den har heller ingen egen avtryckare utan man får använde knappen på kameran.

Designen i profil har hämtat en del inspiration från MD-4, F3´s motor.

Belomo Agat 18

Agat18 är en 35 mm halvformatskamera som började tillverkas i Vilejka, Minsk, i Belarus 1984. Ska sägas direkt att detta inte är ngn kvalitetskamera utan en enkel plastkamera liknande Diana, Lomo eller Holga. Med skillnaden att man får upp till 72 bilder på en filmrulle. Kameran är helt manuell, man ställer in filmkänsligheten, ISO, därefter väljer man en vädersymbol, eller en bländare som stämmer med ljuset. 

Kameran har två slutartider, 1/540 som ställs in automatiskt när man valt symbolen sol, och 1/65 vid molnsymbolen. Enkla inställningar som påstås fungera förvånansvärt bra. Avståndet får man uppskatta och ställa in manuellt med en ring runt objektivet. Närgränsen är 0.9 m. Sökaren är en genomsiktssökare. Kameran är helt mekanisk och har inget batteri. Självutlösare saknas. Kameran har serienummer(!) och det två första siffrorna är tillverkningsåret. Detta exemplaret lämnade fabriken 1992. 

Teknisk specifikation 

Negativformat: 18x24mm Objektiv: Industar 3-linsig 28/2,8. Minsta bländare 16 Slutartider: 1/65 och 1/540 Filmkänslighet: ISO 25-1600 Fimframmatning och returspolning av film: Vredet på ovansidan av kameran spänner slutaren och drar fram filmen, spärr finns mot dubbelexponering. I mitten på vredet finns en knapp som i normalläge ska stå mot vit markering. Ställs mot röd markering när filmen ska spolas tillbaka med den utfällbara veven. Kameran öppnas med en spärr på undersidan som skjutes i pilens riktning. Räkneverk: Additivt som återställs när kameran öppnas. Avtryckare: Gul knapp med uttag för trådutlösare, sitter på framsidan av kameran. Går endast att trycka av med film i kameran. Stativgänga finns. Vikt: 132 gram.

Loppisfynd: Canonet 28

Hittade en Canonet 28 på loppis häromdagen. Den var i bra skick, men ganska smutsig, har väl legat overksam ett bra tag förmodligen. Men det satt batteri i, och allt fungerade. Efter uppsnyggning blev den nästan i nyskick. Modellen är tillverkad i Taiwan mellan åren 1971-1976. En gedigen pjäs i metall på dryga halvkilot. Trots det, en nätt kamera på sin tid. 

Mätsökarkamera från Canon, manuell avståndsinställning med kopplad avståndsmätare. 

ASA inställning: 25-400

Optik 40 /2,8

Exponering: programautomatik med område: från 1/30 och bl 2,8 till 1/620 bl 14,5. 

Det går också att ställa bländaren manuellt mellan 2,8 - 16 då med exptid 1/30 som också är tiden för blixtsynk.

Batteri PX625, 1,35 V

Returspolning av filmen, manuellt med vev

Mått 125X75X61 mm

Vikt 550 gram

Fotnot

Kameran är bland de de sista tunga mätsökarkompakterna. Några år senare har plasten tagit över och den här typen av kameror blev då avsevärt lättare

Topcon RE super 1963

Detta är en av mina kameror i skåpet som jag tycker kan vara värd en egen presentation.
Topcon RE super var en tidig SLR-kamera med inbyggd ljusmätare i kamerahuset. Ljusmätaren gick att läsa av, dels i sökaren, samt i ett litet fönster på kamerans ovansida, vilket gjorde det möjligt att skifta mellan olika sökare och bibehålla strålgångsmätningen. Nikon F som var en dominerade yrkes-SLR vid den här tiden hade ljusmätaren i prismasökaren, bytte man sökare fick man använda lös mätare. Mätningen hos Topcon och Nikon skedde vid full bländaröppning, jämfört med t.ex. Pentax Spotmatic där mätningen skedde vid inställd arbetsbländare. RE super hade också uttag för motor som man enkelt kunde montera själv, Nikon F fick skickas till verkstad för att få motorn monterad. Mycket av tekniken på Topcon RE super kom så småningom att bli standard på de flesta systemkameror. Men egentligen var det först 1970 då Canon presenterade sin F1, som konkurrenterna hunnit i kapp. Varför fick då inte Topcon någon världsledande position som kameramärke? Ja, dels hade man långt i från Nikons bredd på objektiv, men det handlade nog också till stor del om marknadsföring.

Kan nämnas att när amerikanska flottan i mitten av 60-talet skulle köpa in kamerautrustningar som skulle finnas ombord på fartygen så testade man vad i stort sett allt som fanns i branschen och valde sedan Topcon, ett märke man blev trogen tills tillverkningen lades ner 1977.

Det finns inte mycket knappar med finesser på kameror från den här tiden, och här blir det extra glest på ovansidan då avtryckaren sitter på fronten. Den lilla kromade knappen vid tidsratten är till för att lossa sökaren och det lilla fönstret vid returspolsveven gör det möjligt att läsa av ljusmätaren när man använder t.ex. sökarlupp. En detalj är att känsligheten för film endast anges i DIN (Deutsche Industrie Normen) i stället för ASA (American Standard Association) eller båda som väl var vanligast. Kanske en flirt med Europa? Idag använder vi ju ISO (International Organization for Standardization (IOS?)) som i praktiken bara ett nytt namn för ASA.

Principen är att en film med känsligheten 200ASA (24 DIN) är dubbelt så känslig som en film på 100 ASA (21 DIN) och häften så känslig som en film på 400 ASA (27 DIN). När man dubblar ASA-talet, motsvarar detta att öka DIN-talet med talet 3.

På botten av kameran finns batterilock (1st PX625) strömbrytare för ljusmätaren, knapp till att öppna bakstycket, spärr för att lossa returen, samt uttag för motor.

Avtryckaren är placerad framtill på kameran, en ganska ovanlig placering, men egentligen bra då risken för skakningsoskärpa borde bli mindre då man trycker av i linje med motivet. Objektivet har en tysk bajonettfattning från Exakta. Lägg märke till spärren för objektivet som väl närmast påminner om en fönsterhake.

Tittar vi närmare in genom objektivöppningen i kamerahuset ser vi att CDS-cellerna som mäter ljuset sitter på spegeln, ingen annan kameratillverkare hade en sådan lösning vid den här tiden.

Fotnot
SLR – Single Lens Reflex, enögd spegelreflexkamera

Digitalisera storformataren

Såg en kul grej på Youtube; en man som konverterat sin analoga storformatare till digitalt med hjälp av ett digitalt sytemkamerahus. Det var ganska intressant, man använder storformatarens objektiv med alla förställningsmöjligheter och får resultatet digitalt.

Naturligtvis utnyttjar man bara en bråkdel av negativformatet (ca 1/30 om man som jag använder APS-C) så några vidvinkelbilder blir det ju inte fråga om. Det blir inte heller snabbjobbat utan både omständligt och klumpigt. Men, det ger möjlighet att använda alla möjliga gamla objektiv som tex Imagon. Och det kunde ju vara kul. Sen är det så att vissa grejor gör man ju mest för att det är intressant och för att det går. Också brukar man lära sig något på vägen. (Ibland är som bekant resan viktigare än målet.)

Själva modifieringen är enkel och framförallt billig (om man har en storformatskamera). Min kamera är en Sinar F som jag köpte i slutet av 70-talet. Jag har inte använt den på 15 år och har många gånger funderat på att sälja den. Men man kan säga att marknaden har inte varit intresserad, så det har fått vara.

I alla fall, när jag packar upp kameran ur sin träda upptäcker jag att varken slutare eller bländarinställning fungerar som de ska. Lite justeringspyssel med andra ord. Slutaren gör inte så mycket i det här fallet eftersom den ändå ska stå öppen, men det är ju bra om bländaren går att ändra.

Modifieringen går till så att man fäster ett digitalt kamerahus där man annars

sätter filmkassetten. Fördelen med Sinar är att objektivplattan har samma format som springbacken.

Jag skruvade fast en fattning från ett kasserat Nikonobjektiv på en Sinar objektivplatta med lämpligt hål i. Handgreppet på Nikon ställer till en del och gör det nödvändigt att bygga på fattningen för att det ska gå att montera kameran. I filmen på Youtube använde man en ring av trä mellan fattning och platta. Eftersom kamerahuset kommer att hänga i fattningen ville jag hellre använda något av metall. Det blev de båda yttersta delarna från ett set billiga mellanringar. Det blev nästan bra, kameran hamnade inte riktigt i våg och två skruvar i fattningen gick av när jag drog ihop ringarna. Kom på att det nog skulle bli enklare och bättre med adapter och ett spegellöst kamerahus istället. Så nu har jag beställt lite grejor från Hongkong. Leveranstiden är ju ganska lång, men jag kan ju försöka få ordning på resten av kameran under tiden. Gör nog ändå ett försök med att få slutaren att fungera. Mest för känslan att allt fungerar även om det inte behövs till just det här projektet.