Gamla fotografiska tillbehör

Ljusmätarens historia är i förhållande till kamerans ganska kort. De första ljusmätarna var mer att se som tabeller i olika former. Den första riktiga mätaren kom någon gång på 1920 - 30-talet. Det var då en lös handhållen apparat. Först på 50-talet började man bygga in dem i kamerorna, och det skulle dröja till en bit in på 60-talet innan man kunde mäta ljuset genom objektivet (som man gör idag). Det påstås att Topcon var först med att lansera denna innovation 1963 (fast jag har även hört att det skulle vara Pentax).

Ett tips att klara sig utan mätare är annars ”sunny 16” som bygger på att man i solsken ställer in bländare 16 och samma exp.tid som ISO-tal, dvs. 100 ISO = 1/100 och 400 ISO = 1/400 osv. Sedan får man öppna bländaren 2-3 steg när man går in i skuggan. Kan ju vara bra att veta ifall man får för sig att prova en gammal kamera utan mätare.

Gamla negativ är ofta överexponerade (täta). Eftersom mätarna förr var lite opålitliga så var det vanligt att man ökade exponeringen lite grann ”för säkerhets skull”. Sedan var det inte allt för ovanligt att man även ökade tiden i framkallningen också, även här ”för säkerhets skull”, vilket gjorde negativen ännu tätare. Detta pågick till en bra bit in på 70-talet. Nikon F som var yrkeskameran no. 1 vid den här tiden hade en ganska dålig ljusmätare.

Några ljusmätare från förrådet, med varierande kvalitet och utförande. En av de roligare, och säkert en av de första på markanden är den med stjärnan längst upp till vänster.

Diaphot, är en exponeringsmätare tillverkad av Ziess Ikon någon gång i mitten av 1920-talet. Utförandet är i västficksformat, den är försedd med elegant präglat läderfodral (som tyvärr förlorat ena halvan av trycknappen) och en behändig bruksanvisning i samma runda format som mätaren. Användningen är enkel: Man betraktar motivet genom sökaren och vrider sedan ytterringen tills ”motivet ser ut som belyst av månsken”. (Det krävs m.a.o. viss förkunskap eller lite fantasi) Sedan är det bara att läsa av värdena på en skala och föra över dessa till kameran. Ett tillägg dock; värdena gäller för landskapsfotografering. Är motivet närmare, t.ex. 8 ner till 4 meter bör exponeringen fördubblas och ännu närmare bör den tredubblas. Ska tilläggas att här finns ingen elektronik (det skulle dröja ett tag). Mätaren bygger på att man betraktar motivet genom ett graderat filter.

Några blixttillbehör av skiftande ålder och av den enklare sorten. Till de större blixthållarna använde man vita blixtlampor PF1B (end. för svart-vitt) och till de mindre (lite nyare) blå lampor med beteckningen AG3B (även för färg). Den lilla grå hållaren är avsedd för blixtkuber.

Färgade filter, en gång en nödvändighet för den seriöse svartvite fotografen. Grönt användes ibland vid porträttfoto och vid motiv med mycket grönska i. Gult var i fotografins barndom standard vid landskapsfotografering (höjer kontrasten, gör blå himmel lite mörkare). En del gamla kameror har inbyggt gulfilter som kan fällas in framför linsen med en spak. UV/skylight-filter är väl de enda filter som är gångbara i dag, som skydd för frontlinsen.